Text

TOMAS GUSTAVSSON

Fr v.

VINTERTRÄDGÅRD

SKYDDSRUM

Olja på duk

”Försvinnandets estetik” är ett begrepp förknippade med Västeråskonstnären

Tomas Gustavssons skapande.

 

Nu visas hans nya utställning på Kaz Galleri.

 

Under de senaste 25 åren har Tomas Gustavsson rest till Härjedalen ett par gånger om året. Hans hustru kommer därifrån och har familj där uppe. Med tiden har Tomas Gustavsson upptäckt landskapet och dess miljöer, och det har börjat ta sig uttryck i hans konst.

 

- Jag är inte någon landskapsmålare, det finns en annan djupare agenda i min konst. Mina målningar är snarare som scener eller skärmbilder ur en B-film. Det finns något lågt och en slags vardaglighet jag söker i de här glesbygdsmotiven.

 

Han är uppvuxen i Västerås stadsmiljö, men ändå är det något som gör att han känner igen sig i Härjedalens glesnande landsbygd.

- Det får mig att tänka kring min egen uppväxt och mina föräldrar. Det är ett annorlunda sammanhang som ligger

utanför de akademiska kretsarna. Jag hittar hela tiden kopplingar till min egen historia.

 

På några av dom nya målningarna har han lagt in målade texter. Det är slumpvist valada meningar ur olika

berättelser från utflyttare. Något som delats, något som gått i sär. Identitet och längtan.

För Tomas Gustavsson uttrycker hans målningar en sorts ”Försvinnandets estetik” eller ”Svensktoppsestetik”.

 

- Det handlar om den där lilla enkla melodin som är så utbytbar, den är populär ett kort tag och sedan försvinner den. Man lyssnar på den och tar ett glas vin när man kommer hem från en slitsam arbetsvecka. Det är likadant med mina målningar, det finns en skenbar enkelhet över dem, något som är utanför det som anses fint. Samtidigt tar de upp de eviga frågorna, sådant som lika gärna hade kunnat skildras på 1800-talet.

 

Han målar i ett grått och violett skimmer med en del inslag av rött och rosa. Det är en färgskala som uttrycker det Tomas Gustavsson kallar ”försvinnandets estetik”.

 

- Det påminner om färgen på de första färgbilderna som togs när jag var liten. Ibland använder jag mig av vitt och blått, men det är samma vaghet jag vill åt. Målningarna symboliserar på så vis bleknande minnen, något som håller på att försvinna och falla i glömska.

 

Det är ett par år sedan Tomas Gustavsson ställde ut på Kaz Galleri senast. Förra året visade han som enda konstnär från Västmanland sina verk på Decembersalongen i Katrineholm och under våren har han ställt ut på Galleri Helle Knudsen i Stockholm.

 

Tomas Gustavsson nya utställning på Kaz Galleri visas från i dag fram till den 15 oktober.

 

VLT september 2017

Erik Jersenius

Fr v.

FROST

FORS

Olja på duk

Tomas Gustavsson – minnenas målare

 

Västeråskonstnären Tomas Gustavsson är en minnenas målare. Men vi kan aldrig vara säkra på vems minnen han målar. Han har från första början använt sig av fotografiet som filter. Familjealbum, köpta vykort och foton inhandlade i antikvariat, egna tagningar och givetvis egna synminnen har fungerat som språngbräda för hans föreställningar. Under senare år har målningarna allt mer fångat ett samhälle som, ja, för att använda en klyscha, håller på att gå itu.

 

På den aktuella utställningen hos Galleri Helle Knudsen i Stockholm, liksom hos Kaz galleri här i Västerås för två år sedan, ser vi, igenstängda hus på landet, en ensam husvagn, nergångna interiörer från billiga pizzerior, bilspår som ingenstans leder och gamla bilar som spinner runt i ett förtvivlat försök att komma någonstans. Det är mörk och vintrigt, stämningen av övergivenhet och glömska dominerar.

Jag påminns om Landsbygdsutredningen som just nu är ute på remiss. Men Tomas Gustavsson tänker inte i politiska termer. Han är ute efter att fånga känslan av förlust, kringgärdad av vemod och lite sorg. Sötman i en smärtande saknad som kära minnen väcker: en minsta gemensamma nämnare som lik en melodislinga alla kan dela.

 

Och det även om man själv inte ägt en husvagn uppställd i fjällen i väntan på vinterlovets skidåkning, eller en stickad kofta hängandes i stugan på landet efterlämnad av en kär släkting. Eller en raggarbil som erinrar om svunna ungdomsbravader.

Landskapet i de nya målningarna har hämtats från fjäll- och alptrakter med branta snötäckta sluttningar som omger flata dalgångar. Bergssidorna bildar inhägnader som från att kanske en gång har uppfattats som skydd nu hotar att låsa in dem som vill därifrån. Ljuset är i avtagande, snön har börjat smälta, färgerna pendlar mellan grått och rosa. Känslan av att inte kunna ta sig vidare kan anas inför en kraschad ballong, inför bilar som följer egna spår.

 

I början av sin målarbana anknöt Tomas Gustavsson till den fotorealistiska samtidskonsten. Redan då var han intresserad av vilka filter som lägger sig mellan verklighetsupplevelse och den skapade berättelsen om denna. Det kommersiella bildflödets maningar, popmusikens schabloner, familjens gemensamma överenskommelser, eller den ”vanliga” stadsbons syn på landsbygd och fjärran semesterorter. Nu målar han, som han säger, jagkänslan i minnesbilder. Den kan både försköna och vanställer berättelsen.

Tomas Gustavsson inringar en uppbrottsstämning, mellan något förlorat och något som ännu inte skymtas. En övergångsfas där minnen och berättelser skiftar och man ännu hellre ser bakåt än framåt. Han inventerar det som har varit om och om igen. Kanske folkhemstiden, kanske den egna ungdomen eller familjens livsöden, den egna eller andras.

Fysikern Werner Heisenberg formulerade den så kallade osäkerhetsprincipen när det gäller att slå fast positionen och rörelsen hos materiens minsta beståndsdelar. Vi kan hitta en osäkerhetsprincip också för vårt minne och våra minnesbilder. Varje gång vi minns påverkas våra berättelser om detförflutna av nuet runtom oss och av vem som återberättar. Varje återupplivande av ett minne skapar därför en ny berättelse.

Och en av dessa, poetiskt och personligt formulerade, är Tomas Gustavssons. Ännu kan vi dela dem.

 

Kristina Maria Mezei

Mars 2017

Galleri Helle Knudsen

 

 

Tomas Gustavsson – från försvinnandets estetik till Svensktoppens romantik

Genom hela sitt skapande har Västeråskonstnären Tomas Gustavsson utforskat seendet och minnet i jakt på något genuint personligt i vår kommersialiserade verklighet.

Nu ställer han som enda konstnär från Västmanland ut på Katrineholms Konsthalls Decembersalong.

På salongen visas verk av 35 konstnärer från Södermanland, Västmanland, Örebro län och Östergötland. Tanken med Decembersalong är att vidga regionbegreppet och att låta konstnärer mötas över länsgränserna.

Tomas Gustavsson visar sin tavla ”Tomrum” som ingår i en samling verk han kallar för ”Love Songs”.

– Det är som en slags ”Svensktoppsestetik”, som tre minuter långa kärlekslåtar, kortflammande romantiska berättelser som nu reas ut på bensinmacken, säger Tomas Gustavsson.

Bildvärlden i ”Love Songs” tar oss till ett glesbygdslandskap i brytningstiden mellan vinter och vår. Det pryds av förfallna hus och ensamma bilar på ensliga vägar. I portalbilden anas en fabriksmiljö från Borlänge bakom den stora texten ”LOVE SONGS”. Återkommande befolkas bilderna av unga par som står och håller om varandra. Men mitt i romantiken finns också ett hotande mörker, något illavarslande i polissireners blåa ljus som ofta skimrar i bilderna.

– Miljöerna är ofta hämtade från Härjedalen och Dalarna. Jag reser upp dit fem-sex gånger om året och snappar upp platser och bilder på vägen dit. Det jag gör är inte en glesbygdsskildring, jag har inga anspråk på att visa Härjedalen på ett sätt som de som bor där känner igen.

Konstverken för tankarna till det som kallas ”country noir”, skildringar av landsbygden som en trasig, dunkel och hotfull.

– Ja, men det är inte på ett svartkomiskt Morran och Tobias-vis. Jag använder landskapet som en sorts scen för ett skådespel som iscensätter som skildrar inre splittring och uppbrott i mig. Bilderna är gjorda som att de betraktas genom ett smutsigt fönster och det markerar för betraktaren att det finns en hinna mellan oss och det som sker i verket.

Tomas Gustavsson berättar att ”Love Songs” kommit ur upplevelsen att hans egna barn nu blivit vuxna och minnet av att hans egen far gick bort när han var i deras ålder. Men det personliga har inte alltid präglat hans konstnärskap, under lång tid såg han sig själv som en opartisk objektiv betraktare av verkligheten.

Konsten har funnits hos Tomas Gustavsson längre än vad han minnas och har alltid varit en drivkraft för honom i livet.

– Jag målade faktiskt redan innan jag kunde gå. Jag har alltid hållit på med att teckna och en av mina lärare på konstskolan sa att jag hade fortsatt måla även om jag befann mig på en öde ö. Mina föräldrar förstod inte riktigt det där när jag var liten, men min farfar såg det och byggde mig tidigt ett staffli.

Men det var först när Tomas Gustavsson var 16 år som det gick upp för honom att han kunde bli konstnär.

– Jag hade en bildlärare som uppmuntrade mig att söka till Västerås Konstskola. Jag hade egentligen ingen aning om vad en konstnär gjorde så jag gick hem och målade hötorgskonst de luxe som inträdesprov. När jag visade mig för min lärare sa han: ”Nej, för fan! Skicka inte in det där!” och jag sprang hem och snabbt göra enkla teckningar och skicka in för att hinna bli antagen.

Det gick vägen. Efter två år på konstskolan blev det fyra år studier på Konstfack i Stockholm. Sedan återvände Tomas Gustavsson till Västerås, industristaden i kraftig förändring, och skaffade sig en ateljé i Kvarteret Sigurd. Under en tio års period målade han med allt man kunde tänka sig.

– Det var 80-tal och jag målade en slags ”ruinromantik”, som många gjorde på den tiden. Jag använde cement, asfaltsfärg, ja, allt som över huvud taget kunde fastna på en duk. Det var som ett träningspass när man var i ateljén.

Men i början av 90-talet sökte Tomas Gustavsson ett mer eget uttryck. Han såg sig själv som en opartisk betraktare och det han studerade var hur vårt seende och våra minnen påverkades av den kommersiella kultur vi lever i. Tomas Gustavssons tes var att vi över huvud taget inte kunde ha några genuina synintryck eller minnen, utan att allt blev referenser till marknadens och reklamens bildvärld.

Plötsligt blev hans målningar allt tunnare och svagare och till slut var tavlorna helt vita.

– När människor uppskattande såg dem som en sorts neutrala inredningsföremål insåg jag att jag hade kommit till en återvändsgränd i mitt skapande.

Tomas Gustavsson tog ett nytt grepp för att pröva sin tes. Han började använda sig av andras privata och personliga bilder som han kom över. Han förvissade sig om att inte få veta något om personerna på bilderna och omständigheterna de togs under, utan använde dem för att visa på att vårt seende och våra minnen närmast är utbytbara.

– Men betraktaren så inte bilderna på det sättet, i stället började de fylla dem med sina egna minnen och upplevelser för att förstå dem.

Och så hände det något som öppnade upp den objektive betraktaren för den personliga erfarenheten. Vid millennieskiftet gick Tomas Gustavssons pappa bort och en sorgeprocess gav hans konst för första gången ett personligt innehåll.

Tomas Gustavsson utforskade relationen till sin döde förälder genom att återskapa bilder av en barndom. Han använde sina egna barn som en sorts modeller för att formulera sina egna minnen och känslor.

– Jag började ta bilder på dem som jag använde som förlagor. Till slut blev det nästan så att jag började arrangera resor med båten ut till öar bara för att skapa de situationer jag ville skildra i mina målningar.

Under samma period började Tomas Gustavsson anamma den färgskala som nästan oavbrutet har följt hans konstnärskap under de senaste 15 åren. Hans målningar bär ett violett skimmer.

– Det är försvinnandets estetik. Det är den färg man kan se på gamla färgbilder frän 60- och 70-talet som håller på att blekna, precis som minnena av det vi försökt fånga i dem. En period arbetade jag också med gult, men det är samma sak där, fotografier som gulnar med åren.

Just nu arbetar Tomas Gustavsson med två utställningar som kommer att visas nästa höst. Ett nytt motiv har börjat verka fram. En sorts transcendens, ett överskridande in i en annan verklighet. I en av målningarna ser vi Mora Lasarett i en egendomlig upplösning, men landskapet är inte längre bara norrländsk glesbygd utan vi förs till platser som påminner om Rivieran eller Kaliforniens kust som kulissen i David Lynchs mystiska thrillerfilm ”Mullholand Driver” eller Raymond Chandlers nattsvarta 30-talsdeckare.

Tomas Gustavsson tar mycket bilder för att få inspiration till motiven i sina verk, men allt mer använder han datorn och internet för att hitta inspiration. Bilderna han visar är sov- och vardagsrum som ser ut som att de stått orörda sedan 70-talet och på förfallna villor i bruksorter. Bostadssajten Hemnet har blivit en viktig inspirationskälla.

– Jag använder den jättemycket för att hitta miljöer. Det är något jag tror att jag kommer att utforska mer framöver.

– Idag finns det nog många konstnärer som inte väljer måleriet som uttrycksmedel för att beskriva samtiden, men för mig har det alltid varit ett förstahandsval, jag gillar det där med materialet och dofterna kring måleriet.

Katrineholms Konsthalls Decembersalong visas från och med i dag fram till den 15 januari.

 

VLT dec 2016

Erik Jersenius

 

MOTORMÄN

Olja på duk

"Han har fotografiskt minne." Tilltron till den fotografiska bilden är enorm i vår kultur, och fotografiet har i kraft av sin tekniska exakthet ofrivilligt fått finna sig i att spela rollen av det "subjektiva" måleriets "objektiva" antites. Den moderna medieverkligheten har emellertid påvisat att saken inte är fullt så enkel. Vilken sanning är det vi söker hos en bild? Den yttre eller den inre?

 

Tomas Gustavssons måleri rör sig i gränslandet mellan dessa bägge sanningar. Som förlaga till hans bilder finns ofta fotografier ur det privata familjealbumet, men intimiteten har brutits upp. För det mesta handlar det inte ens om hela fotografier, utan om fotografiska brottstycken som antingen förekommer ensamma eller har sammanfogats till nya helheter. Återgivna med färg på duk flyttas de ett stycke bort i vårt synfält, blir oskarpa och lite sneda. Ibland dras vi så nära intill bilden att motivet tenderar att försvinna, andra gånger har har fokus lagts så långt bakom oss att en överblick är omöjlig. Det är ett annat seende som konstnären målar oss in i, ett seende där minnet, drömmen och de outtalade frågorna stämmer möte.

 

Skillnaden mellan att vara visuell och visionär handlar på papperet bara om en handfull bokstäver, och i Tomas Gustavssons förhållningssätt till måleriet är den praktiskt taget obefintlig. Ur minnenas och det förflutnas sfär växer en relation till nuet fram som kräver ett moment av fysisk bearbetning med pensel och palettkniv som redskap. Här leder de systematiskt applicerade färgskikten till en paradoxal synlighet. Färgen möter oss i skepnaden av en ridå, ömsom slöjartat tunn, ömsom skrovlig som bark. Dess mångskiftande struktur visar sig också härbärgera den inre genvägen till en symbolvärld som sträcker sig från det abstrakta till det vardagliga.

 

Tomas Gustavssons målningar är inte avsedda att vara föremål för ett dövstumt betraktande. De kräver att bli avlyssnade och att få öppna det sedan länge uppskjutna samtalet mellan vad som är och som vad skulle kunna ha varit.

 

Anders Olofsson

Katalogtext utställning Galleri Wallner, Malmö 2000

 

Landskapets betydelse för minnet

 

Tomas Gustavsson nya målningar innehåller samtliga en referens till det landskap han är uppvuxen i. Barndomens båtfärder med fadern ute på fjärden, den hemlighetsfulla ön vid horisonten, strandlivet med bad och lek. Allt antytt i utblekta minnesbilder.

Det är inte en enkel berättelse som Tomas Gustavsson ger oss. Den balansgång han väljer att gå är den mellan en privat sfär och en offentlig. Bilderna i det egna fotoalbumet är ofta utgångspunkten. De vid första anblicken enkla motiven, rymmer komplikationer. Under ytan vilar motsatser som närhet och distans, vitalitet och passivitet, värme och kyla. Ridåerna av färg, skikt över skikt, förmedlar stämningslägen där sorg och saknad tränger fram. Horisonten vacklar, stör det stilla lugnet.

Båten med det ensamma barnet angör en ö, upplyst av ett ett natriumgult ljus, här anas katastrofen.

 

Genom valet av motiv lägger Tomas Gustavsson in ett djupt personligt förhållningssätt i måleriprocessen. Men han för upp den egna barndomens upplevelser på ett allmängiltigt plan. Vi blir berörda, och minns kanske plötsligt något vi trodde var glömt.

Med fotografiet som utgångspunkt utforskar han seendet. Hur förhåller sig ett fotografi respektive en målning till det vi uppfattar som en synlig verklighet? Frågor om måleriets möjligheter och avgränsningar mot andra medier har varit, och är fortfarande ett aktuellt ämne.

 

Mälarlandskapet, omslutet av vatten, är början och slut i Tomas Gustavssons målningssvit.

Landskapet är inte bara bakgrund till ett yttre händelseförlopp. Det är hela tiden starkt närvarande, vackert och älskat. Minnen är knutna till det, delar av en människas identitet.

Med ett starkt symboliskt uttryck återkommer Ön vid horisonten i flera målningar. Dess närvaro antyder något man lämnat bakom sig eller kanske dess motsats, något som man närmar sig och lär känna.

 

EVA BORGEGÅRD

Västerås Konstmuseum. 2001

 

Fr v.

BRYGGAN

FÖRSOMMAR

MITT PÅ DAGEN

STRAND

Olja på duk

MOT SUNDBYHOLM

Olja på duk

Mälarlandskapet bakom ett raster – Tomas Gustavssons måleri 2004

 

Vändpunkter och brytpunkter. Tomas Gustavsson återkommer till ord som betecknar gränszoner eller rågångar i minnets landskap när han visar sina nya målningar i det bleka vårvinterljuset 2004. Snöigt sly och hasselbuskar i vitgrått, vresiga tallar i ilsket rött, gulnade semesterbilder från sommarens utflykter, sommarstugor på avstånd eller skogen sedd från bilvägens bortre sida. Det är en höst–vinter kollektion i rost, mögelgrönt och gråvitt.

Minnesbilderna lockar med en hemlighetsfull, nostalgisk sötma men vi tillåts inte att komma nära. Vi tjuvkikar. Det känns som gömde vi oss bakom buskarna längs vägkanten som i gamla deckarfilmer. Vi ser inte så bra, det är för långt borta, det som händer.

Den voyeuristiska upphetsningen studsar mot ett välplacerat raster i bilderna, den glesa gardinen av grenar, suddigheten i urblekta fotografier, ljusflimret över vattnet mot närmaste ö – ett hinder som liknar en självständig väv med egen rytm och med ett närmast kalligrafiskt mönster av vissna höstgula löv, vita snötufsar och imaginära blommor. Ohjälplig kontaktlöshet och intim närhet krockar i ett kluvet känsloläge. Frustrationen över den paradoxalt anonyma förtroligheten har länge varit Tomas Gustavssons tema.

Jag har en farmors låda med gamla fotografier, säger han och går på jakt efter förlorade familjeminnen. Måleriet för honom är inte endast en profession. Det är samtidigt ett mångårigt sorgearbete över en förlorad far. Efter åren på Konstfack i Stockholm drar han sig 1982 tillbaka och följer den expanderande åttiotalskonsten på avstånd. Sorgen kommer till uttryck i rejäla grova tredimensionella objekt vid 1980-talets slut, gjorda av containerfynd, stora resväskor på plåthyllor, till synes vittrande måleri på presenningar och brädor.

Bildlådor med kikhål inleder därefter en process av besinning. Tomas Gustavsson renodlar sitt material, håller sig till oljemåleri och stramar upp sina mönster. I det framvällande informationsflödet som sköljer över oss och utraderar väsentligheter söker han en kärna. Strukturer på ytan intresserar honom. Flimrande ytor visualiserar ett seende som förlorat kontakten med just det som ska ses. Kring 1993-94 målar han ett slags opkonst i ny tappning med allt mer reducerad färgskala.

Föränderlighet och förflyttningar blir en påtaglig del av hans vardag när han flyttar in i en ateljé med utsikt över bangården i centrala Västerås i ett område med nerslitna industribyggnader och hamnen. Så småningom växer en ny stadsdel fram i närheten med vita eleganta hus och lyxlägenheter .

Tidigare vrede och besvikelser döljs under målningens släthet och finish som vid mitten av 1990-talet liknar datorskärmar, filmens och fotografiets syntetiska och digitala yta. Färgerna lyser fosforescerande och liknar signalfärger. Resultatet ska vara vackert att se på men ändå förbryllande, säger Tomas Gustavsson. Men den barnteckningslika nebulosan eller huvudfotingen skvallrar om personlig upplevelse, om en ny roll och ett nytt framtidsansvar i det privata. Fadersrollen kastar sin skugga över frågeställningarna i hans måleri. Att överbrygga klyftan mellan nu och då, mellan 1960-tal då han själv var barn och hans föräldrar ännu var unga och ett 1990-tal då generationsväxlingen är på gång tränger sig på.

Det tar tid att närma sig innehållet i de gamla lådorna med familjefotografierna. Ännu i de senaste målningarna återkommer dessa pappkartonger. Att under en tid måla anonyma fotografier blir en hjälpande lösning på vägen. Skugglika bildcitat ur tidningar och bildmagasin som föreställer okända människor ringar in dem han inte vågar nämna. Distansen är tydlig, minnet är genomskinligt och den förtätade närvaron frammanar paradoxalt nog just dem han söker. Faderns murarskjorta dyker upp så småningom, målad med sinnlig påtaglighet. Fader och son poserar bakom ridån av flimrande snöflingor. Sommarstugan och båten klipps in som bildfragment i virvlande färgrum som förvränger fokus och suddar ut allt vad skärpa heter. Barn i flytväst vänder oss ryggen och de vita möblerna i trädgården gapar tomma.

Mellan upplevelser av då och nu ligger minnet. Det privata uppslukas lätt av det allmänna, den egna barndomen blir en del av samhällets utveckling och det kollektiva minnet. Egna minnesfragment översköljs av andra berättelser lagrade över varandra, tolkningar och omtolkningar som filtrerats genom olika medier, fotografier och tidens jargong. När de än en gång framkallas ses de i nytt ljus där mytologiseringen blir ofrånkomlig.

Det opersonliga seendet som fotografierna ger upphov till betonar ytan och fråntar bildrummet dess varma kontinuitet. Bildrummet klyvs mitt itu. Inre och yttre, nära och bortom, nu och då skiljs av iakttagandets tystnad som av ett raster, av en sömngångares besatthet och frånvaro på samma gång.

Ändå hävdar Tomas Gustavssons bilder ständigt: Här är jag. Jaget är ju trots modeväxlingar, ideologier och trender den drivande kraften bakom allt konstnärligt uttryck. Frågan om identitet lyfts fram i detta måleri. Vari ligger den? Kan den köpas, kan den skaffas genom ägodelar, aktiviteter, professionella framgångar?

Vad gagnar oss allt detta innerst inne?

Finns identiteten kanske i våra minnen, i summan av ögonblickens upplevelser av glädje, sorg, engagemang eller besvikelser? I odokumenterade händelser, möten, upplevelser och samtal som sjunkit ner i glömska men hunnit prägla känslor och tankar under tidens lopp? Eller är det tvärtom: lever identiteten i handlingen, i ögonblickets närvaro och intensitet, i just det som flyktar och förändras?

I Tomas Gustavssons måleri finns ett ständigt jag i själva bilduppbyggnaden, i det raster som skiljer förgrund och bakgrund. Jagets närvaro finns, i det system som styr nära och fjärran, då och nu, skärpa och oskärpa. Det handlar inte om dualismen utan snarare om förmedlingen, om det som i grund och botten omöjliggör motsättningen mellan inre och yttre, mellan imaginärt och verkligt.

Jaget är förankrat i slyets glesa grenverk och vid tallens starka stam. Tomas Gustavsson omtalar tallen som ett slags fadergestalt. Jaget sträcker sig som en trånsjuk nattviol vid kanten av den oljigt glänsande dunkla viken. Det styr blicken över vattenlandskapet . Det är den mellersta målningen i en triptyk som binder fastlandet till ön. Jaget skapar klärobskyr och leker kurragömma. Så visst vet konstnären vad han gör och varför.

Det handlar inte om den tidiga modernismens självutlämnande jag. Snarare om en Beckettsk figur som tänker högt om sitt jag: ”… det är kanske det jag känner, att det finns ett utanför och ett innanför och att jag är mitt emellan, det är kanske det jag är, det är kanske jag som delar världen i två hälfter, på ena sidan det yttre, på andra sidan det inre, jag är varken på den ena eller andra sidan, jag är i mitten…”

Tomas Gustavsson förnekar inte att han är västmanlänning. Mälarlandskapet återkommer i hans bilder med sin blandning av ljus lövskog och granmörker, med öarna Tidö-Lindö där barndomens somrar förflöt. Landskapsvapnets bergstoppar lågar i en av målningarna.

Tomas Gustavsson är ingen naturmålare. Nämner han vägvisare handlar det om Gerard Richter och Ola Billgren. Landskapsbilden präglar Gustavssons måleriska seende. Från allra första början har Mälarlandskapets horisont gett hans bilder stadga och balans. Vaknar jag mitt i natten och drar ett streck så är det vattenbrynet, säger han. På senare år har naturmotivet tillåtits att fritt träda fram. Från att endast utgjort bakgrund är det nu ofta huvudtema.

Naturmotiv och landskap är Det Stora Ämnet som sedan 1500-talet återkommit i all slags kulturproduktion. Det romantiska landskapet med tillhörande naturuppfattning och symbolik har sedan modernismens början utnyttjats för växlande programmatiska utsagor.

Det som intresserar Tomas Gustavsson är i stället hur innehållet och associationerna kring begreppet landskap har skiftat. Från att det för våra förfäder har varit livsbetingelse och födkrok är landskap eller natur numera platsen för turism och industriell produktion. Jord- och skogsbruk. I en stadsbos föreställning sammanknippas naturen främst med fritid och utgör platsen för återhämtning och rekreation. Landskapsmåleriet är för Tomas Gustavsson inte enbart en förevändning för utforskningen av det förflutna. Det är samtidigt ett sätt att hantera ett måleriskt språk och formulera ett seende.

Anblicken av ett landskap väcker alltid på något sätt romantiska känslor men Tomas Gustavsson försöker hålla den romantiska och existentiella symboliken på avstånd. Ibland blandar han ironi i skogsmystiken. Han skapar situationer med milda sammanstötningar mellan natur och kultur, mellan en värld styrd av teknik och medier å ena sidan och en vardagens flöde med exempelvis fågelbordet utanför och adventsstaken innanför fönstret å den andra.

Tomas Gustavsson är en projektinriktad konstnär. Teman som har följt på varandra under åren har nu kommit att skapa samma ro som årstidernas växlingar. Tid för eftertanke fyller hans senaste målningar. Hetsiga protester och frustrerat vemod har lämnat plats för frågeställningar om jaget och livet, omsanning och äkthet. Sorgen har fallit på plats och skapat ödmjuk lyhördhet. Mognaden har gett den ro som behövs för att gå vidare.

 

KRISTINA MEZEI

Västerås

Vitaby

2004

 

 

 

Arkivbilder 1992-1996

Asfalt, hydrolin, cement, guldspray, olja, collage mm på duk

Tittskåp med bl a rörliga snidade bensindunkar i furu. Gula tittskåp med en mediaundersökning med procentsatser på bra , dåliga och övriga nyhetet. Lysdioder och div el. Kontorsskärm med böcker och guldparaboler. ( Stockholm Art Fair)

Resväskor och målningar gjorda av presenningar från Härjedalen, målade med olja, mm + collage.

(Boibrino)

Äkta huvudfoting

Olja på duk + blank lack

HUDDINGE

Upphittade foton.

Olja på duk

Copyright © All Rights Reserved